HUR TAR MAN PLATS?

Hur tar man plats, hur vågar man, kan jag påstå, kan jag ... jag är ju ändå 50 nu... det är så det låter i mitt huvud. Grubblerier kring mitt varande som både människa och konstnär. Sedan några år tillbaka har jag jobbat med de här hundarna på olika sätt. Bakrunden kring dem kommer från sjömanshundar/fönsterhundar/parhundar, kalla dem vad du vill, kärt barn har många namn osv. iaf, som barn tyckte jag det var bland det vackraste man kunde tänka sig. Det var ju spännande detaljer på dem, guld, kedjor och lås med nyckel samt det där självklara fejset. Bestämt med ett "resting bitchfejs" Det sista är väl sådant jag fastnat för som äldre barn ;)

På bilden håller jag i ett av mina senaste artprints. Jag har tagit upp den tråden igen. Datorn har fått vara ett sekundärt verktyg men nu har jag fått en ny fling med photoshop. Säkert pga att jag i så många år jobbat på kontor framför burk med skodesign och längtat efter papper, duk, penna och pensel, men hej nu är jag här. wow liksom. Det är bara att ligga i. Inte fundera och överanalysera. Bar göra. Sätta igång. Fortsätta. TA PLATS!

Bilderna/ printen är tryckta på ett kavlitativt papper med superb färgåtergivning. De blev riktigt bra tycker jag. Den där självklarheten går rakt igenom. Inte glad, inte sur, arg, ledsen eller nånting, bara självklar. Låset hänger där som en symbol för integritet. Att ta sig själv på allvar och låta sig vara lika viktig som någon annan. Inte på något bajsnödigt sätt, det skall ju vara lagom, inte sant?!

 Om man själv inte tror på det man gör, vem skall då göra det? så brukar Lisa säga till mig :) Jag tror på dem!