Det där med känsloregister. Bilden ovan kallar jag, What can I do to make you love me? Den beskriver nästan allt på listan nedan och hur känslorna flyger och fladdrar omkring i mitt huvud som ett gytter av känslofragment.
- Intresse/nyfikenhet
- Glädje/stolthet
- Förvåning
- Ilska
- Rädsla
- Sorg/Ledsamhet
- Skam
- Avsky
- Äckel/Avsmak
Jag hade nöjet att träffa Monica Kempe Engh i studion i lördags. Det var meningen att vi bara skulle kolla upp ett byte av en bild och det tar ju inte mer än en kvart kan man tänka...men icke då. Vi förlorade oss i samtal om diverse bl.a känslor och hur vissa ev dem inte är accepterade...de skall bara tryckas undan. Inte visas eller synas.
Inte konstigt att många drabbas av psykisk ohälsa om valet av känslor bara accepteras att innehålla glädje/stolthet, intresse/nyfikenhet och förvåning.
Monica beskrev vårt möte så himla fint...
Det började med en misstänkt vredgad pensé som ville i retur. Ett samtal med lustfyllda krumbukter kring allt från att ge tilliten att låta barnen utforska det svåra, vidare till längtan att bära en maffig kjol med plats för en hörnsoffa i fållen och lät sig inte stoppas förrän vi hade nosat på lite lingvistik a la Bambi.
Vissa samtal är så. Att möta någon med liknande fantasidekorerad varseblivning som en själv. Ta spjärn och prova vart orden leder när man leker fram associationer ihop. Vi pratade om vurmandet för hånade porslinshjältar- de som stått tappert och väntat på loppishyllan. Hopplöst fula men med ett varsel om hopp som lyser förtrollande skönt.
Det handlade om att göra konsten tillgänglig och tillåtande. Tillåta allas tankar som den väcker. Allt duger- varje tolkning är sann. Konsten som märklig och väl värd att läggas märke till men aldrig märkvärdig.
Vi fascinerades över fula ord som fittkeps och pendlade mellan nyfikenhet och avsky gällande vilka föreställningar som den åldrande rumpans scen, väl draperad med dubbla gardiner av uppgiven hud kan spela upp.
Jag är så glad att jag fick med mig Bambi hem! Ett nylle med attityd, såg jag direkt. Det tror jag det med det levnadsödet! Hädanefter när jag är ute på hal is och sladdar behöver jag aldrig mer vara rädd att tappa ansiktet. Jag tänker bara på Bambi som när han tappade huvudet (ja- inte bara ansiktet alltså utan hela huvudet) helt ledigt fick hjälp av nära och kära att sätta det tillrätta. Det knöts en fräsig scarf i halsen över ärret. Med scarfen adderades mer än pondus och med högt buret huvud är det ingen som ser att halsen kanske kortats av en smula. Bambisnack och Bambismack. Livsvisdom och belåtenhet. Tolkar jag det som i alla fall.
Varmt tack för idag, Jennie!
Gladeligen
Monica
Use left/right arrows to navigate the slideshow or swipe left/right if using a mobile device
Älskar din bild, Jennie! Du fångar känslopaletten så väl och dina mulliga rosetter som jag med lätthet kan ta på med min blick!